Om att döma andra människor

By Christina
12 april, 2017
Kommentarer inaktiverade för Om att döma andra människor

Om man slår upp det grekiska verbet ”krino” i Nya testamentet, som vanligen översätts med svenskans ”döma”, så får man upp 114 träffar totalt. Alltså, verbet ”krino” dyker upp 114 gånger i Nya testamentets böcker, och i våra svenska översättningar dyker det oftast (men inte alltid!) upp som ”döma”. Ibland dyker det upp som ”fördöma”, men också som ”bedöma”, ”ifrågasätta” och ”gå till doms”. Så, att försöka bygga upp ett system för hur man ska använda de svenska orden blir missvisande för att samtliga svenska ord är översättningar av ett och samma grekiska ord! Jag säger detta för att en del har sagt såhär, ”man kan döma, men inte fördöma”, på basis av en egen selektiv läsning av svenska översättningar. De har alltså kanske sökt fram en passage som verkar säga att man får döma, ex. den här från Paulus första brev till korintierna:

”Man säger att det förekommer otukt bland er, till och med sådan otukt som inte finns ens bland hedningarna, nämligen att någon lever ihop med sin fars hustru… Själv har jag redan som om jag hade varit där, frånvarande till kroppen men närvarande till anden FÄLLT DOMEN ÖVER DEN SKYLDIGE.” (1 Kor 5:1, 3, Bibeln 2000)

Med utgångspunkt i detta säger de: ”Som Paulus dömer den skyldiga, så ska också jag döma de skyldiga.” Sedan kanske de vänt sig till Paulus Romarbrev som säger:

”Gud är den som frikänner, så vem är den som fördömer?” (Rom 8:33, 34 Folkbibeln)

Och sedan argumenterar de: ”Se, Gud som frikänner, är han som också fördömer!” Sen pekar de ut andra människor och säger: ”Ni är syndare! Jag dömer er, men jag fördömer er inte. Det gör Gud. Men, ni är syndare, stora syndare, men Gud fördömer, jag däremot dömer!”

Alltså, man ska inte stirra blint på översättningar, för i slutändan är alla dessa ord – såväl ”döma” som ”fördöma” – översättningar av grekiskans ”krino”.

Detta visar oss vidare varför det är så fel som det kan bli att bara citera verser från den heliga Bibeln. För var och en skulle kunna få fram vilket resultat han eller hon vill genom att citera verser från den heliga Bibeln. Detta har man sett gång på gång i kyrkohistorien. Vet vi inte att alla heretiska läror också använde bibelns texter? Vet vi inte att ex. arianer på 300 talet använde bibliska texter för att visa att Jesus inte var Gud och jämlik Fadern? Om jag var övertygad om att folk generellt sätt orkar läsa långa texter, så hade jag visat hur man kan komma fram till helt olika uppfattningar om saker och ting om man bara ska citera verser från den heliga Bibeln. Och jag menar, båda uppfattningarna kan säga: ”Anden har väglett mig. Jag känner det.”

Så, vi som är kristna tillhörande Kyrkan som är 2000 år gammal och som har haft troende lekmän, munkar, nunnor, diakoner, präster, biskopar och patriarker utan avbrott i 2000 år, hur ska vi förhålla oss till en fråga som denna: att döma andra människor? Vi bör titta på de bibliska texterna genom Kyrkans glasögon, genom Kyrkans samvete och förståelse. Vi måste titta på hur Kyrkan ser ut och hur den fungerar, eftersom Kyrkan är det levande Evangeliet.

Ta en titt på Nya testamentets böcker. Vad finner du? 27 böcker? Rätt! Men mer än så? Vad är det för typ av böcker? 4 är evangelier som berättar om Kristus liv. 1 är en krönika, apostlagärningarna, där Lukas berättar om hur Kristi apostlar förkunnade evangeliet och grundade kyrkor. Sen då? Vi har en apokalyptisk bok, uppenbarelseboken, som Johannes skrev och som i princip handlar om den sista tiden. Resten då? Resten, alltså de 21 övriga böckerna, är BREV som skrevs av lärjungar och apostlar (främst Paulus) som sändes till olika kristna kyrkor. Vad handlade breven om? Varför skrevs dem? Jo, de skrevs som svar på utmaningar (teologiska och praktiska) som dök upp sedan kyrkorna grundades.

Varför är det viktigt att veta det här? Jo, för att det här visar att Nya testamentet inte skrevs i ett vakuum, utan i ett sammanhang, och därför bör det inte heller läsas i ett vakuum (mitt eget huvud) utan i det kyrkliga sammanhanget. Som Nya testamentet skrevs i, av och för Kyrkan, så förstås Nya testamentet i, av och för Kyrkan! Det är vidare bristen av den här insikten (om relationen mellan Kyrkan och Bibeln) som driver en del människor att fråga exempelvis: ”Varför ska vi fasta?” Du ger ett svar, och så får du en motfråga: ”Var i Bibeln står det att man ska fasta av den anledningen du precis sagt på just de dagarna och just på det sättet som du säger?” Den bristande insikten och förståelsen för Kyrkans och Bibelns historia leder alltså till den här motfrågan. Hade man vetat att frågan om fasta inte var en fråga, dvs. en kontroversiell fråga i den tidiga kyrkan, så hade man förstått varför Nya testamentets författare (som bara hanterade sin tids frågor) inte skrev:

”Och nu mina barn, säger vi er, fasta onsdagar och fredag, till minne av Herren, att han blev förrådd på onsdag och korsfäst på fredag. Fasta för att lära er besegra era kroppsliga begär och uppfylla Herrens ord att människan ska leva inte bara av bröd utan av Guds ord.”

Så, om någon frågar dig: Får man döma? Då kan du göra så här:

1. Gå till www.bibeln.se. Sedan kan du i sökfältet skriva: ”Döma”. Pröva också med ”fördöma”. Och se vilka resultat du får. Sedan kan du välja ut de verser som just nu passar dig och ditt sinnelag.

2. Men du kan också försöka studera frågan historiskt och även kyrkligt. Det vill säga, studera vad Kyrkans roll är för människans liv. Då finner du svar på frågan om att döma andra.

Nedan ska jag presentera ett svar som baseras på alternativ 2.

Om vi tittar på de fyra evangelierna, som alltså handlar om Kristi liv och verksamhet, så finner vi att fariséerna vill döma Jesus lärjungar för att de ryckte av ax på sädesfälten, under sabbaten, och åt (Matt 12:1ff). Jesus förvånas över varför de är så snabba att döma och säger att han vill se barmhärtighet (Matt 12:7). På många ställen läser vi i att det judiska rådet och de skriftlärda ville ha Jesus dömd, och dömd till döden (Matt 26:59; Mark 14:55). Jesus däremot har kommit till världen för att rädda den, inte döma den (Joh 3:17; 12:47), men det kommer en tid då Jesus kommer att döma och det är på domedagen (Matt 25:31ff; Luk 19:1ff). Samtidigt säger Jesus att han inte alls har kommit för att lära ut att det är bra att synda utan han skärper lagen (Matt 5:21ff) och säger:

”Ni har hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte dräpa; den som dräper undgår inte sin dom. Men jag säger er: den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom, och den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet, och den som förbannar honom undgår inte helvetets eld.” (Matt 5:21-22)

I citatet vi precis läste ser vi att Jesus, inte bara skärper till moralen, utan han säger även att den som gör något fel, som att okväda (dvs. grovt förolämpa) sin broder, han ska ställas inför rådet. Vilka var rådet? Rådet var lärda män, skriftlärda, som valdes av folket att döma i frågor bland folket (Matt 26:59; Mark 15:1). Rådet hade makt att utesluta folk från den judiska synagogan (Joh 12:42). Rådets legitimitet finns i Gamla testamentet, och Jesus ord om Rådet är ingen kritik mot den som sådan. Tvärtom, när Jesus pratar inför sina lärjungar (Matt 18:1ff) så säger han följande till dem om hur man skulle hantera problem som uppstår mellan kristna:

”Om din broder har gjort dig någon orätt, så gå och ställ honom TILL SVARS I ENRUM. Lyssnar han på dig har du vunnit tillbaka din broder. Men om han inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till, för på två eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras. Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen. Vill han inte lyssna på församlingen heller, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare. Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen.” (Matt 18:15-18)

Notera här att Jesus säger att om någon kristen har gjort dig orätt så kan du försöka lösa saken med honom i enrum (inte offentligt!) och om han lyssnar, bra! Om inte, då är nästa steg, att söka andra vittnen, dvs. råd från någon som kanske var inblandad (men fortfarande inte offentligt). Slutligen, om han inte vill lyssna, då har man kyrkan att gå till. Och de, till vilka Jesus sade, ”allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen”, dessa är lärjungarna som fick prästämbetet (Matt 16:19; Joh 20:19), de kunde binda och lösa, utesluta, innesluta. De fick döma. För att denna dom är baserad på prästämbetets sakrament! Det är inte en mänsklig sak! Utan en av Kristus given befogenhet. Därför kallas präster ”herdar” för de bär ett tungt ansvar att bära och lösa hela sin församlings problem. Därför läser man att många fäder (ex. Mor Johannes Guldmannen) rymde när man ville viga honom till präst. Präst är ingen prestige. Det är ett stort ansvar.

Men vad säger Jesus till de vanliga kristna, till dig och mig? Jo:

”Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Och hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga – du som har en bjälke i ditt öga!” (Matt 7:1-4)

Detta är Jesus lära till oss som inte är präster: Vi ska inte döma! Vi vet, vi vet, vi vet att vi bär på så många synder själva, så vi ska inte döma andra, utan döma oss själva! Den som är ärlig mot säg själv, har inte tid att döma andra, för han är upptagen med sina egna synder.

Vi vet för övrigt att dessa Jesus ord är riktade till just det vanliga folket för detta stycke är en del av bergspredikan (med början i Matt 5) som han riktar till det vanliga folket. Men på ett annat ställe (Matt 23:1ff) då riktar sig Jesus till Rådet, som hade befogenhet att döma, och anklagar de främst för att de inte är rättvisa i sin dom. Men säg mig: Vem var rådet? Det vanliga folket? Nej! Så, kan jag ta Jesu ord i Matt 23:1ff och säga: ”Så, jag som är en lekman får döma, men min dom måste vara rättvis!” Svar: Nej! Men varför kommer man fram till den här slutsatsen? Jo, för som jag sa i inledningen, man läser bibelns texter enligt alternativ 1, som var:

Man läser inte bibeln enligt det sätt vi – som kyrkligt kristna – gör, nämligen: genom att ta hänsyn till att bibelns texter skrevs i ljuset av kyrkans historia. Kyrkan existerade innan Nya testamentet skrevs. Eller snarare: Nya testamentets skrev i, av och för Kyrkan. Och därför måste jag titta på Nya testamentets texter genom Kyrkans liv och historia. Annars gör jag den heliga Bibeln till min privata dagbok. Men det är den inte. Bibeln är inte en enskild människas bok. Den är Kyrkans och folkets bok. Så anser i alla fall den historiska kristendomen: den Syrisk-Ortodoxa Kyrkan.

Så, när vi nu har läst evangeliet historiskt och kyrkligt så ser vi att jag som enskild individ inte ska döma någon, utan denna uppgift hör till de som Kristus valde till prästämbetet. Eftersom prästämbetet innebär ett stort ansvar för folkets frälsning, dvs. specifikt de människor en präst har i sin egen församling, så har han rätt att döma för att lösa problem. Men varför vill en präst döma? Han vill inte döma för att skada eller få någon att må dåligt, utan för att hjälpa sitt barn till himmelriket. Så, syftet med domen som prästämbetet har är snarare en hjälp. Domen sker dessutom mellan den förståndiga prästen och den troende. Men ibland, om det är ett allmänt känt problem i en församling, kan prästen ta upp det offentligt. Hur vet vi det här? Jo, vi tittar på den tidiga kyrkan, och i börjar med breven i Nya testamentet som skickades till de olika kyrkorna.
Kära vänner, jag har skrivit mycket redan, och jag ska inte skriva mycket mer. Men den som har läst hittills, har nog förstått principen. Prästen kan döma för det ingår i hans tjänst, men ingen annan får döma. Om ni nu läser breven ensamma hemma när ni har tid, lägg märke till att alla gånger det är tal om dom så är det författarna, som hade prästämbetet, som dömde, och/eller de som författarna adresserade (som också hade prästämbetet): dvs. exempelvis Timoteus och Titus som Paulus skickade brev till. Inte sällan dömer Paulus heretiker och andra som enligt honom själv hade avfallit. Och därför förstår vi varför Paulus kunde säga såhär om mannen i kyrkan i Korint som hade samlag med sin fars hustru:

Jag kan ge er många fler exempel, med jag lämnar det därhän. För jag vet att om ni noga läst igenom den här texten, och förstått den, själva kan upptäcka att alla gånger det är på tal om dom, så rör det direkt eller indirekt prästämbetet och inte de vanliga troende!

Man varför uppstår en sådan förvirring om en sådan sak? Jo, för att det finns kristna frikyrkor som inte tror på kyrkans sakramentala liv, dvs. på prästämbetet, och en frikyrklig kristen kan därför läsa ex. att Paulus dömer och tror då att han själv får döma människor! Detta visar vidare varför det är mycket svårt att diskutera sådana ämnen med en person som exempelvis är en övertygad frikyrklig kristen. Men låt mig säga en mycket viktig sak: Tro inte att alla protestanter är av det här sinnelaget. Flera av mina absolut käraste kristna vänner är protestanter (lutheraner), som jag har spenderat många år med, och de har ingenting att göra med det frikyrkliga tankesättet. De har stor respekt för prästämbetet. Även om de inte har exakt samma syn som oss vad gäller prästämbetet, så har de en mycket nära förståelse som jag respekterar stort. De har fortfarande prästvigningar och högmässa (liturgier). Så tro inte att alla protestanter kommer säga: ”Paulus dömde, så jag dömer!” Nej, verkligheten är färggladare än så.

Jag vill avsluta med en berättelse. För några år sedan levde en munk-präst (rysk-ortodoxa kyrkan), Fader Serafim Rose (läs om honom här: https://orthodoxwiki.org/Seraphim_(Rose)) som har efterlämnat intressanta verk. Ett av dem är en brevväxling med ett av sina andliga barn som var en konvertit. Den här nya konvertiten (amerikan) började efter ett tag döma den ena och den andra i Kyrkan. Han dömde varför folk var klädda på ett visst sätt, varför folk inte fastade, varför folk gjorde si och så. Vad skriver Fader Serafim till honom? Jo, såhär:

”No matter how “right” you may be on various points, you must be diplomatic also. The first and important thing is not “rightness” at all, but Christian love and harmony. Most “crazy converts” have been “right” in the criticisms that led to their downfall; but they were lacking in Christian love and charity and so went off the deep end, needlessly alienating people around them and finally finding themselves all alone in their rightness and self-righteousness. Don’t you follow them!…

The attitude toward the little mission which you reveal in your letter is a very dangerous one, both for you and others. I will tell it to you straight and pray that you have the courage to accept it and act on it before it is too late. The “zeal” you are showing for English services, congregational singing, etc., is not primarily zeal according to God, is not based on Christianity; it is, on the contrary, only stubborn self-will, a symptom of the “correctness disease” that plagues so many converts and leads straight to disaster. If you do not fight against this passion now (for it is a passion), the—mission is doomed, and you yourself will very likely lose your own faith and your own family. I have seen this “convert-pattern” in practice too often not to warn you about it.” (http://orthodoxinfo.com/inquirers/fsr_88.aspx)

Alltså, Fader Serafim säger att den som är upptagen med att döma andra människor lever själv i en stor synd och lidelse. Det inte kristet att gå runt och döma människor. När präster dömer, så gråter dem, och de dömer men ser till att plåstra om sina barn.

En präst som är en herde sover inte, så att hans barn ska sova. Han gråter, så att hans barn ska le. Han lider, så att hans barn ska fröjda sig. Han tjänar dag och natt och svettas blod, så att hans barn ska bli betjänade. Han sover framför böckerna, för att ge sina barn andlig föda. Han ber hela tiden, för att få visdom i sin dom.

Så, innan någon av oss är där – en präst – DÖM INTE någon annan ÄN DIG SJÄLV.