Kan en person vara eller bli syndfri?
- By Eliane
- 21 juli, 2016
- Kommentarer inaktiverade för Kan en person vara eller bli syndfri?
För någon dag sedan lyssnade jag på en diskussion som behandlade frågan om en person kunde vara eller bli syndfri enligt kristendomen. För egen del, höll jag mig borta från just den frågan. Varför höll jag mig borta? Jo, eftersom min kristna ortodoxa tradition lär mig inte bara svaren på viktiga teologiska frågor, utan den lär mig också att veta vilka frågor som är teologiskt viktiga. Den kristna ortodoxa traditionen vittnar starkt om att frågan – kan en person vara eller bli syndfri? – är oviktig, eftersom traditionen är i princip tyst om frågan! Det är förvisso sant att fäderna lär att vi inte skall synda, men de säger ingenting om huruvida vi kan vara eller bli syndfria.
Om jag nu var medveten om att den här frågan är teologiskt oviktig, varför lyssnade jag på diskussionen om den? Jo, eftersom jag såg att de som diskuterade frågan sade intressanta och viktiga saker om Kristus verk (om än ogenomtänkt och endast i förbigående). En sak som upprepades flera gånger var deras påstående att ”om en människa kunde vara syndfri så skulle inte Kristus behöva bli människa och dö på korset.” Jasså, tänkte jag. Är det verkligen så? Varför tänker ni så? Vad motiverar er att tänka så? Så ni menar att Adam och Eva inte behövde Kristus när de var i Edens lustgård före fallet? Adam och Eva skapades ju utan synd, eller ”på en mellan- nivå: de var varken dödliga eller odödliga”, för att använda Mor Afrems ord. Var Adam och Eva, som inte hade syndat, inte i behov av Kristus? Om inte, hur kommer det sig då att Kristus symbol – Livets träd – fanns där för dem, redan då!, för att de skulle ta del av den? Och vad säger vi om barn som ännu inte blivit medvetna om syndens värld, är inte de i behov av Kristus? Eller vad sägs om de som inte är i sitt sinnes fulla bruk, är inte de i behov av Kristus?
Alla dessa frågor driver oss att reflektera rikligare över Kristus verk. Jag vågar påstå, med ett tyvärr i hjärtat, att vi har kopplat samman Kristus verk alltför hårt med synden. Kristus är självklart ett offer för våra synder, men han är mer än så. Han är faktiskt mycket mer än så. Det är sorgligt, tycker jag, att höra hur människor i allmänhet tror att Kristus bara är vår syndabock. Ja, syndabock, och jag menar det! Det är ju så människan i allmänhet, som jag ser det, förhåller sig till Kristus. Människan lever sitt eget liv i sin egen värld och det händer att hon faller kort, hon ”syndar” och får dåligt samvete. Hon börjar snart bry sig och vänder sig till Gud och säger: ”Fader förlåt mina synder på grund av Jesus skull på korset” eller kanske: ”Jesus jag bekänner för dig att jag har syndat och jag ångrar mig, ta mina synder och lägg dem på ditt kors som du dog på för min skull”. Människan gör Kristus till inte mer än en syndabock. Jag gör fel, jag ”syndar”, och jag kastar mina ”synder” på Kristus och lever vidare. Är detta fel synsätt? Det får du själv bedöma efter din fortsatta läsning av följande bibliska och kyrkliga synsätt:
Som redan nämnt, skapades Adam och Eva, alltså de första människorna, utan synd och utan fel. De var i någon mening syndfria, men de var inte lika Gud. Gud hade ju sagt, före skapelsen av människan, att han skall skapa människan i syfte för människan att bli lik Gud. Adam och Eva skapades utan synd men var ju inte lika Gud! Att bli lik Gud, att förvärva Guds likhet, det var Adam och Evas mål. Kristus fanns där symboliskt genom Livets träd. De åt aldrig av Kristus och blev därför inte som de åt! Hade de ätit av Kristus så hade de blivit lika Kristus. Men de föll eftersom de vände sig bort från Gud. Efter att de vände sig bort från Guds likhet så blev de mer och mer olik honom ju längre ifrån honom de kom. Och ju längre bort de kom, desto märkligare saker kom de på att göra, och många av dessa saker kallar vi för ”synd” som att ljuga, hata, begå otukt, döda, etc. Vi ser nu att i människans tillvaro finns synd men även det stora misslyckandet att bli lik Gud. Det stora misslyckandet blev större och större ju längre tid det gick. Och ju större misslyckandet blev desto fler konster hittade människan på, fler sjuka synder. Ju större misslyckandet blev desto mindre medveten blev människan om Guds närvaro och om Gud inte finns då är vad som helst tillåtet (som Dostojevskij så klockrent har påpekat). Människan som hade kommit långt bort från Guds närvaro började skriva sina egna moraliska lagar och vad som är fel gjorde människan för rätt om det passade henne. Gud sände hjälp till människans moral och etik genom att ge henne regler, men Gud sände även Jesus för att ge henne tillbaka Guds likhet som hon glömde! ”Gud blev människa,” säger Mor Athanasius, ”så att människan kunde bli lik Gud.” ”Guds Son blev människoson,” säger Mor Jakob av Serug, ”så att människor kan bli Guds söner.” Samma tanke, men olika ord. Detta är orden från kyrkans mun till vår värld. Glöm inte att Jesus kom till oss för att vi ska förälskas i honom och titta på honom dagarna långa och genom denna anblick bli som honom.
Har ni märkt hur barn börjar härma dem som de umgås mest med? Har ni märkt hur dottern ofta får sin moders kroppsspråk och även sin moders åsikter? Är det då konstigt att vi kommer få Kristus kroppsspråk och sinnelag ju mer vi är med honom och härmar honom?
Alltså, synden är verklig i människans liv. Men även om synden inte fanns i människans liv, så betyder det inte att människan är klar eller fullkomlig. Klar och fullkomlig blir man när man blir lik Kristus av nåd. Kristus är inte människans syndabock. Han är människans största kärlek. Kärleken förintar synderna, felen, som kan finnas mellan de som älskar varandra, men kärleken gör även de som älskar varandra ETT. Ett par som blir ett just för att de kommer varandra så nära och börjar likna varandra så mycket så att deras motstridiga viljor och handlingar besegras av deras enade vilja och handling. Det är därför vi kristna ber mycket, eftersom bönen är den ENDA vägen till att bli lik Gud. Den som inte ber kommer ALDRIG bli lik Gud, varken i detta liv eller i nästa. Det är därför vi kristna har nattvarden, Jesus blod och kropp, för att Jesus ska bo i oss på riktigt och så att vi med Johannes Döparen kan säga: Jag vill bli mindre så att Jesus, som nu bor i mig, kan bli större.
Jag vill inte leva mitt eget liv i min egen värld. Jag vill inte dag och natt tänka på mig, på mina drömmar och önskningar och begär och, och, och… Jag vill inte jobba i min egen värld 8-17 för att jaga min framtid och min karriär och mina pengar och mitt hus och, och, och… För att sedan någon gång, då och då, gå till kyrkan, känna ångest och kalla på min syndabock. Nej! Jag vill leva mitt liv i Kristus i hans värld. Jag vill dag och natt tänka på honom, på vad han har planerat för mig, på glädjen som finns i honom, på hur vackert livet på jorden är när jag lever den i honom och för honom… Jag vill jobba 8-17 för att få in mitt levebröd enligt bönen jag ber – ge oss vårt dagliga bröd – och för att genom mitt jobb utöva mina begåvningar till Guds ära så att mina arbetskamrater och kunder ser mig och säger: vilken underbar Gud han måste ha…
Kan en person vara eller blir syndfri? Irrelevant… Det viktiga är: Hur blir en person lik Kristus?








