Lidandet föder livet

  • By Christina
  • 14 april, 2020
  • Kommentarer inaktiverade för Lidandet föder livet

I kyrkans liturgiska böner under hela lidandets vecka förekommer ofta och genomgående en kort bön som lär oss att säga följande:

”Vår Herre, förbarma dig över oss, genom ditt stora lidande för vår skull. Låt oss få lida med dig i ditt lidande och få ärva med dig ditt rike.”

Dessa ord, denna bön, uttrycker ett stort mysterium, lidandets mysterium, som hjälper oss att förstå att och hur lidandet föder livet.

Efter att ha ridit in i Jerusalem gör Kristus sig redo för sitt stora lidande, ett lidande som redan började när han, som är Gud, blev människa. Här i Jerusalem skulle detta lidande nå sin höjdpunkt på korset, men just där, på korset, skulle vår lidande Gud förvandla lidandet till liv på ett fullkomligt sätt, en förvandling som redan började när han, som är Gud, blev människa.

Tänk er. Vår Gud blev människa på riktigt. Han blev människa och antog mänskligt lidande. Kristus led. Han led på riktigt. Han led inte bara fysiskt på korset, han kände inte bara smärtorna av slagen på sitt huvud och sin kropp inför korsfästelsen, han greps inte bara av den svåra smärtan av spikarna som gick genom benen, nej, utan han led även av lidanden som att bli förrådd av sin lärjunge Judas och som att bli förnekad av sin lärjunge Petrus. Och på korset var han nästan ensam – nästan alla lärjungar hade övergivit honom! Tänk därför inte för ett ögonblick att Kristus inte känner med oss i våra lidanden. Han led. Han led svårt. Detta är vår Gud. Guden som lider med oss. Så inte ens i våra svåraste lidanden är vi ensamma.

Men Kristus verk slutade inte med och i lidanden. Nej! Kristus verk slutade med och i uppståndelsen och himmelsfärden. Kristus verk slutade med och i livet, det eviga livet. Han nådde dit genom lidandet. Han gick genom lidandet för att föra lidandet till livet eller snarare för att låta livet segra över lidandet. Här står vi, vi som tror på Kristus och är döpta in i hans kropp, den heliga kyrkan. Vi står i lidandet men med livet i sikte, eller snarare: vi lider men har livet. Därför är lidandet meningsfullt för oss, för vårt lidande föder livet, eller snarare: vårt lidande är förbundet med livet som Kristus lidande födde.

Gud blev människa, Kristus, och han led med människorna. Kristus behövde inte lida med oss, men han gjorde det för ge oss livet. För oss, vi som tror och lever i Kristus, är lidandet som vi möter och genomgår därför en del av Kristus lidande. Kristus led med och för mänskligheten, och även vi, som är Kristus lemmar, lider med och för mänskligheten. Vi gråter med de som gråter, för Kristus grät. Vi känner smärta med dem som har smärtor, för Kristus kände smärta. Vi lider med dem som lider för att Kristus led. Detta lidande kommer att förvandla oss. Detta lidande kommer att göra oss mjuka, mer lika Kristus. Hjärtats tårar renar hjärtat. Och med just det rena hjärtat ser vi livet och får ärva Kristus rike med honom.

Så låt oss infinna oss i lidandet som Kristus, och låt oss hoppas i lidandet som Kristus, och som alla heliga män och kvinnor, för lidandet gör oss mer lika Kristus och för oss hela vägen in till det rike, till himlen, till det eviga livet som vi är kallade till.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedintumblrmailby feather