Om lördagens förkunnelse (ljusets lördag)

  • By Christina
  • 15 april, 2017
  • Kommentarer inaktiverade för Om lördagens förkunnelse (ljusets lördag)

Dagens gudstjänst – som kallas lördagens förkunnelse – är en mycket speciell högtid. Den verkar dock ha glömts bort lite grann, vilket man kan se av det faktum att kyrkorna var relativt tomma på kristna människor i dag på morgonen (jämfört med korsfästelsens fredag och uppståndelsens söndag). Men dagens gudstjänst – lördagens förkunnelse – är minst lika viktig som fredagens gudstjänst och söndagens gudstjänst. Varför? Jo, eftersom Kristus steg ner till de dödas mörka och hopplösa land, Sheol, för att skänka liv, ljus och hopp åt de döda.

Människor som hade dött före Sonens inkarnation, det vill säga före Kristus verksamhet på jorden, hamnade i ett tillstånd som fäderna beskriver som livlös, mörk och hopplös. I det här tillståndet låg människor som hade dött, och de var helt ovissa om vad som skulle hända: skulle de förbli i detta mörka och ovissa tillstånd för all tid eller skulle någon rädda dem? Svaret kom under lördagens förkunnelse, det vill säga i dag, då Kristus (efter korsfästelsen men före uppståndelsen) steg ner till de dödas mörka och hopplösa land, Sheol, som Satan och Döden hade makt över. Kristus steg ner som ett stark ljus och upplyste de dödas mörker. Kristus gav hopp åt de hopplösa och liv åt de livlösa. Han steg ner i mörkrets land, upplyste det, drog alla troende till sig som låg beklämda där och förde upp dem till sin Faders land–full av ljus och liv.

Därför lovsjöng kyrkan följande hymn under dagens gudstjänst

”Se, den Levande lät sig bli fängslad i de dödas land och i graven för vår skull. Han sänkte sin sublima höghet för vår skull. Han uthärdade lidanden och korset. Han dog och steg ned till Sheol. Alla de döda uppfattade honom. De vaknade till liv och lovprisade i endräkt han som ombesörjde dem genom graven.”

Vad betyder det här för oss i dag? I en av sina homilier om de som dör, skriver kyrkofadern Jakob följande som inledning:

”Fram till vår Herres inkarnation var sorgen över de framlidna förståelig eftersom döden var levande, vrålade och skrämde människorna. Men efter vår Herres nedstigning till Sheol har sorgen förvandlats till en himmelsk glädje eftersom den levande Kristus dödade döden och ruinerade Sheol.” (Homilia 190, verserna 1–2)

Om vi var i kyrkan i dag, under denna glada dag, så skulle vi ha sett att kyrkan fortfarande var klädd i svart som en symbol för sorg. Varför? För att Kristus ligger fortfarande i graven för det MÄNSKLIGA ÖGAT. Men det ANDLIGA ÖGAT, trons öga, vet att Kristus samtidigt är i Sheol, förintar döden och ger hopp och liv åt de döda! Detta påminner oss om livets kristna dilemma. Kristna gråter när de ”förlorar” någon som de håller kär, men å andra sidan är de mycket glada eftersom de vet att den som de har ”förlorat” har vunnit Kristus! Men, jag menar, att ju mer vi värnar om det andliga ögat, desto starkare kommer vår glädje att vara när vi ”förlorar” någon som vi älskar, eftersom vi verkligen inser att den vi älskar är hos Kristus som älskar oss mer än vad vi kan älska varandra! Den som lever med Kristus i evighet, vet vad livet är… Och den som lever med Kristus i det här livet, vill inte annat än ha det eviga livet…

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedintumblrmailby feather