Om att förbanna andra människor

  • By Christina
  • 12 april, 2017
  • Kommentarer inaktiverade för Om att förbanna andra människor

Vad säger den apostoliska kristendomen, uppenbar i den Syrisk-Ortodoxa Kyrkan, om att förbanna andra människor?

I sin ”lilla bok om kristen undervisning” skriver H. H. Patriark Mor Ignatius Afrem I följande om att förbanna:

”6. Vad är att förbanna? Att förbanna är att kalla ner ondska över oss själva eller över vår medmänniska. Det är strängt förbjudet.” (https://tonylarsson.files.wordpress.com/2008/03/katekes.pdf, s. 49)

Lite längre fram i boken förklarar H. H. Patriarken att förbannelse hör samman med dråp:

”2. Vad hör samman med synden att dräpa? Våldsamt hat, hämndlystnad, ilska, att förbanna och skada (alltså de saker som leder till dråp), att föregå med ont exempel och förvridna råd, som för krig mot själen.” (Ibid., s. 51-2)

Alltså, det är strängt förbjudet att förbanna och denna handling hör samman med dråp. Därför håller vi oss borta från att förbanna.
Den bibliska grunden för kyrkans uppfattning utgår från vår Herre Kristus ord som säger:

”En god människa bär fram det som är gott ur sitt hjärtas goda förråd, och en ond människa bär fram det som är ont ur sitt onda förråd. Hennes mun säger vad hjärtat är fullt av.” (Luk 6:45)

Kära vänner, vi är Guds avbilder, alla vi är det, och Guds plan för oss är att göra oss fullkomligt lika sin Son, vår Herre Kristus. Om vi alltid ser till att vara fyllda av hans goda och söta ord, den upphöjda kärleken, och låter de råda i våra hjärtan, så kommer vi inte ens kunna förbanna eller lyssna till förbannelser.

Den heliga aposteln Paulus, sin Herres lärjunge, kan inte göra annat än att upprepa Herren Kristus ord på följande sätt:

”Öppna inte munnen för ont prat, utan säg bara sådant som tjänar till att bygga upp där det behövs, så att det blir till välsignelse för dem som hör på.” (Ef 4:29)

Kära vänner, förbannelse är raka motsatsen till välsignelse. Paulus uppmanar oss att inte öppna munnen utom i avsikt att bygga upp och välsigna, dvs. han uppmanar oss att inte förbanna. Vi ska varken förbanna vänner eller fiender. Vi ska inte förbanna någon. Det här verkar vara ett viktigt tema för Paulus, varför han säger så här till de kristna i Rom:

”Välsigna dem som förföljer er, välsigna dem och förbanna dem inte.” (Rom 12:14)

Kära vänner, tänk på att aposteln Paulus ord är föreskrifter. Han säger, normativt, vad vi ska göra och inte göra. Vi ska välsigna. Vi ska inte förbanna.

Att kunna skilja mellan normativa och deskriptiva texter i den heliga Bibeln är mycket viktigt. Många blandar ihop dessa. En normativ text, som vi såg hos Paulus precis, säger vad vi bör göra. En deskriptiv text, däremot, säger bara vad man gjorde. Normativa påståenden säger att du ska göra något, medan deskriptiva säger att du gjorde. Häri ligger en gigantisk och viktig skillnad, som vi snart ska se. Alltså, som vi sett hittills säger den Syrisk-Ortodoxa Kyrkan, med utgångspunkt i Kristus lära, att vi inte ska förbanna (normativt). Eftersom denna normativa föreskrift är av stor vikt så vill jag titta på fler exempel från andra författare av Nya testamentet. Låt oss titta på Jakobs brev:

”Tungan kan ingen människa tämja, ostyrig och ond som den är och full av dödligt gift. Med den välsignar vi Herren och Fadern, och med den förbannar vi människorna, som är skapade till Guds avbild.” (Jak 3:8-9)

Kära vänner, här talar Jakob deskriptivt. Han beskriver hur tungan tyvärr beter sig. Den kan välsigna Gud, men den kan också förbanna människorna som är skapade till Guds avbild. Om vi läser nästa vers ser vi att Jakob ser till att från denna deskriptiva iakttagelse forma en normativ föreskrift. Han säger:

”Från samma mun kommer välsignelse och förbannelse. Så får det inte vara, mina bröder.” (Jak 3:10)

Under det att Jakob säger, ”så får det inte vara”, så har han överlämnat en regel: att vi inte får förbanna.

Med det ovan nämnda i åtanke blir det utan tvivel klart hur den apostoliska kristendomen förhåller sig till det att förbanna. Kristna, som är lika Kristus, förbannar ingen. Vi ber inte att något ont ska hända människor.

Men hur kommer det sig att det finns texter, i synnerhet i Gamla testamentet, där folk ber om att andra ska förbannas? Först och främst, det finns ett översättningsproblem att ta hänsyn till. Inte alla bibelöversättningar är konsekventa när de översätter. Den hebreiska bibeln har i alla fall fyra verb som har översatts som ”att förbanna” och de är: calah, carar, qalal och qabab. Många gånger har översättare inte varit konsekventa och detta skapar problem för läsaren, speciellt den som inte läser i utrednings syfte. Låt oss titta på en text som har den här problematiken:

”Då sade Herren Gud till ormen: ’Du som gjorde detta, förbannad (carar) skall du vara, utstött från boskapen och de vilda djuren. På din buk skall du kräla och jord skall du äta så länge du lever.” (1 Mos 3:14, Bibeln 2000)

Bibeln 2000 (liksom Folkbibeln) har översatt det hebreiska verbet carar med svenskans ”förbannad”, men det är uppenbart att den här versen handlar om Guds dom! Guds dom är ingen förbannelse! Han vill inte ont! Han ber inte om att någon ska råka illa ut. Kristus lära är klar: Gud vill att ”alla människor skall bli frälsta.” (1 Tim 2:4.) Så vad Gud gjorde med ormen var inte att utfästa en förbannelse, utan det var att deklarera en dom. Gud dömer ormen för att den vilseledde Adam och Eva till att begå synd. Ormen fick sin dom. Den hebreiska författaren använder verbet carar för att berätta detta. Bibeln 2000 översätter ordet med verbet ”att förbanna”, vilket är missvisande. En bättre översättning här skulle vara: ”Du som gjorde detta, dömd är du…”. Vad säger allt det här oss? Att det finns översättningsproblem. Och därför ska vi vara försiktiga!

Låt oss titta på en föreskrift i Lagen och sedan kommentera:

”Gud skall du inte smäda, och en hövding i ditt folk skall du inte förbanna.” (2 Mos 22:28, Bibeln 2000)

I den här föreskriften säger Gud, normativt, att Israeliten inte skulle förbanna! Det hebreiska verbet i grundtexten är carar, samma verb som användes i 1 Mos 3:14. Först och främst, notera att samma verb carar/förbanna används i såväl 1 Mos 3 som i 2 Mos 22 fastän det rör sig om två helt olika sammanhang och kontexter! Alltså, var försiktig! Det finns ett översättningsproblem att ta hänsyn till. För det andra, är den svenska översättningen av 2 Mos 22:28 en bra översättning? Ja, dels för att det stämmer väl överens med Kristus normativa lära i överlag. Men dels för att kontexten handlar, inte om en Guds dom (som i fallet med 1 Mos 3:14), utan om hur det israelitiska folket skulle förhålla sig till sina ledare. Man skulle inte förbanna dem! Så med tanke på Kristus lära i överlag och kontexten specifikt så tycker jag att det är bra översättning.

Mitt budskap är: Var försiktiga! De bibliska texterna har kontexter och översättningsproblem! För att visa ytterligare prov på översättningsproblematiken, titta på den första delen av föreskriften i 1 Mos 3:14 som säger: ”Gud skall du inte smäda.” Det hebreiska verbet för ”smäda” är qalal som Bibeln 2000 har valt att översätta med verbet ”att smäda”. Jag undrar: Varför? Ordet kan ju också betyda ”att förbanna”. Och om man ser till kontexten så har det här med förbannelse att göra. Alltså, kontexten handlar om att föreskrifter ges, normativt. Versen säger att israeliten inte skulle förbanna (carar) någon ledare och likaså skulle israeliten inte heller förbanna Gud! Verbet i fallet Gud är qalal och Bibeln 2000 kände sig kanske tvungna (?) att översätta ordet med ett annat svenskt verb. Varför? Det är kontextuellt tydligt att föreskriften rör sig om att inte förbanna, såväl ledaren som Gud, så varför olika översättningar? Den som läser förordet till Bibeln 2000 ser att deras översättning är fokuserad på lingvistiken och inte på teologin! Så, i en och samma vers har man två verb carar och qalal. Den lingvistiska översättningen av Bibeln 2000 erbjuder läsaren två svenska verb för att kanske (?) medvetandegöra att vi har två hebreiska verb i grundtexten. Rent teologiskt, hade det varit mycket bättre att översätta båda verben med verbet ”att förbanna”, alltså:

”Gud skall du inte FÖRBANNA, och en hövding i ditt folk skall du inte FÖRBANNA.” (2 Mos 22:28, Bibeln 2000)

Budskap: Vi har ett levande översättningsproblem när vi läser översättningar. Ord har mening. Ibland har ord flera meningar, ofta motsägelsefulla (i alla fall teologiskt). Att därför läsa något utan hänsyn till denna problematik blir allvarligt. Den hebreiska bibeln har fyra verb som beroende på kontext bör översättas olika. Men de svenska översättningarna har inte alltid tagit hänsyn till kontexter och teologin, i synnerhet Bibeln 2000, utan har fokuserat på lingvistiken. Därför finner man verbet ”att förbanna” här och var: både i kontexter där det är Guds rättvisa dom som är på tal samt i kontexter som handlar om moral i normativa termer. Detta är missvisande. Man ska därför ta det väldigt försiktigt när man läser bibliska texter på ett moraliskt plan. Om man vill lära sig kristen moral, så ska man hellre hålla fast vid det som bortom all tvivel är klart, och det är att vi inte ska förbanna!

Jag kan inte i ett inlägg analysera, åt er, alla bibliska passager där det i svenska översättningar talas om ”att förbanna”. Men principen är ganska tydlig. De allra flesta bibliska texterna som faktiskt handlar om förbannelse är normativa och säger att man INTE ska förbanna (som vi såg i 2 Mos 22:28 och i citaten från NT). De texter som verkar säga att man ska förbanna är antingen deskriptiva, beskrivande, säger vad folk gjorde och sade, eller så handlar de på ett eller annat sätt om Guds dom. Det hela blir väldigt mycket mer komplicerat när vi dessutom har minst fyra hebreiska verb som man har översatt som ”att förbanna”. Detta gör att den som verkligen vill gå till djupet i varje passage, måste titta på den hebreiska texten för att se den hebreiska textens mönster.

En annan viktig sak att tänka på: Om nu texterna i Gamla testamentet, som tycks mana till förbannelse, var normativa, ja, då har vi ett allvarligt problem. För Herren Kristus, Paulus och Jakob är tydliga med att vi inte ska förbanna! Så, då har vi en uppenbara motsägelse! Men faktum är att ingen motsägelse finns, eftersom, som jag sagt, är passagerna i GT som tycks mana till förbannelser antingen deskriptiva eller uttrycker Guds rättvisa dom. Dessa passager är aldrig någonsin ett stöd för oss att förbanna varandra!
Låt mig titta på ett sista exempel för att visa hur kontext och grundtext är avgörande när vi läser den heliga Bibelns texter. Alla känner nog till Jobs historia. Han var en rättfärdig man som drabbades av svåra plågor. Mitt i sina plågor förbannar han sig själv:
”Sedan öppnade Job sin mun och förbannade sin födelsedag. Han sade: Må den dag då jag föddes bli utplånad, och den natt som sade: En pojke är avlad.” (Job 3:1-3)

Det hebreiska verbet för ”förbannade” är qalal. Nu, är det rätt av mig att ta den här versen och säga följande:

1. Bibeln lär att Job var rättfärdig.
2. Job förbannade sig själv genom att förbanna dagen han blev född.
3. Det är rätt för att läran är av rättfärdiga män.
*. Därför förbannar jag mig själv för att saker och ting inte står rätt till såsom jag ser dem!

Jag skriver inte under detta. Så skulle jag aldrig göra. Varför? Jo, för jag vet att min födelsedag var en Herrens dag. Gud skapade mig. Min födelsedag är en Gudsgåva. Och till detta har Jesus Kristus och hans apostlar lärt mig att inte förbanna. Därför säger jag: I sin stora nöd uttalade Job en förbannelse och gjorde fel! På grund av sina inre strider förbannade han sig själv.

Detta visar oss att kontext är mycket viktigt! Inte allt vi läser i Gamla testamentet är normativt. Mycket är beskrivande, som i fallet med Job. Jobs bok, 3:1-3, visar oss hur en person i nöd handlar på ett ogudaktigt sätt. Vi följer inte hans exempel. Vi gör som Paulus sade:
”Välsigna dem som förföljer er, välsigna dem och förbanna dem inte.” (Rom 12:14)

I vår nöd, när vi mår dåligt, eller när saker inte står rätt, så välsignar vi, för att Guds sol går upp över rättfärdiga och orättfärdiga!
Jag är så stolt att tillhöra den Syrisk-Ortodoxa Kyrkan, full av andlig rikedom, och som genom 2000 års prövning renat sig ordentligt så att hon idag utan tvekan ger sina barn ren mjölk. Hon är en underbar mamma. Jag önskar att fler kunde offra mer av sin tid för sin mamma, lära känna henne på riktigt och då njuta av när hon uppmanar sina barn att be så här:

”O Gud, vi ber om din nåd och barmhärtighet, inte bara över oss, utan över alla långt borta. Lyssna till de rättfärdigas böner när du tittar på de orättfärdiga, och var barmhärtig mot dem. Men inte som vi vill, utan som du vill, all-gode.”

Det här är en bok ut en av kyrkans bön-böcker. Ser ni hur underbart? Världens moder ber om att Gud ska visa nåd över orättfärdiga och hon lär oss samtidigt att de som är rättfärdiga (eller ser sig själva som det) ska be om barmhärtighet för de orättfärdiga, inte förbanna dem.

Älskade moder, Syrisk-Ortodoxa Kyrka, vi är alltid dina barn. I ingen annan famn finner vi sann vila. Må dina Helgon och Jungfru Maria be för oss, och för alla som är långt borta, så att vi kan bli värdiga det kommande livet med din krona, vår Herre Jesus Kristus.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedintumblrmailby feather
Categories: Föreläsningar