Gudstjänsten för Nattvardsfirandet i den Syrisk-Ortodoxa Kyrkan

  • By dreamzilver
  • 28 juli, 2015
  • Kommentarer inaktiverade för Gudstjänsten för Nattvardsfirandet i den Syrisk-Ortodoxa Kyrkan

Gudstjänsten för Nattvardsfirandet i den Syrisk-Ortodoxa Kyrkan[1]

DEL 1: Guds närvaro

I Gamla Testamentet (GT hädanefter) läser vi att Gud var närvarande bland sitt folk genom boningen som han beordrade Mose och folket att upprätta.[2] Gud beordrar alltså israeliterna, genom Mose, sägande: ”De skall göra en helgedom åt mig så att jag kan bo mitt ibland dem. Denna boning och allt som hör till den skall ni göra helt enligt de förebilder som jag visar dig.”[3] En sak som hörde till boningen, och som Gud gav förebilder om, var förbundsarken. Den skulle se ut på ett speciellt sätt (vilket specificeras i 2 Mos 25:10-22) och skulle innehålla förbundstecknet, dvs. de två lagtavlorna som Mose fick av Gud (vilket är tecknet på förbundet som Gud slöt med sitt folk).Om förbundsarken säger Gud följande: ”Du skall lägga locket ovanpå arken, och i arken skall du lägga förbundstecknet som jag skall ge dig. Där skall jag uppenbara mig för dig: från platsen ovanför locket skall jag tala till dig, mellan de båda keruberna som står på arken med förbundstecknet, och ge dig alla mina befallningar till Israels folk.”[4]Förbundsarken fördes till templet i Jerusalem som kung Salomo lät bygga och placerades på den plats, i templet, som kallades för ”det allra heligaste.”

I Nya Testamentet (NT hädanefter) blir Gud närvarande bland sitt folk genom att inkarneras och bli människa. Gud föddes, genom Jungfru Maria, och tog således sin boning i köttet. Därför heter det i Matteusevangeliet[5] att barnet som Jungfru Maria födde, Jesus Kristus, är Emanuel (som betyder: Gud är med oss).

Efter Kristi död och uppståndelse visade Gud sig vara närvarande genom rösten som Paulus (tidigare kallad Saul) hörde[6] medan han var på väg till Damaskus för att förfölja och döda kristna. Rösten sa till Paulus: ”Jag är Jesus, den som du förföljer. Stig upp och gå in i staden, så får du veta vad du skall göra.”[7]

Gud är närvarande och bland oss genom sin heliga Kyrkas mysterier, trots att Gud är fördold för människan. I mysterierna blir den fördolde uppenbarad. Guds närvaro bland sitt folk är som starkast i den heliga nattvarden som är Jesus Kristus själv, hans faktiska kött och blod, som alltså inte är en symbol utan fullheten av honom själv. Jesus Kristus säger själv: ”Sannerligen, jag säger er: om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod äger ni inte livet. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen. Ty mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Liksom den levande Fadern har sänt mig och jag lever genom Fadern, skall också den som äter mig leva genom mig. Detta är brödet som har kommit ner från himlen, ett annat bröd än det som fäderna åt. De dog, men den som äter detta bröd skall leva i evighet.”[8]

Mor Afrem förmedlar i sina hymner om Paradiset att Gud är ständigt närvarande bland sitt folk i Paradiset,liksom vinden som omger oss överalltoch som vi andas in i varje andetag.Där lever viav Guds närvaro och inget annat. Mor Jakob av Serug utvecklar och exemplifierar Mor Afrems symboliska hymn genom att berätta om Moses uppstigande på berget i Sinai där han, högt upp, fick möta Gud fastande och behövde då varken mat eller dryck för att leva, utan levde helt och hållet genom Gud.

DEL 2: Den Heliga Kyrkan och dess rika symbolik

Kyrkan är Kristi brud. Detta är en symbolik som aposteln Paulus[9] använder och som även används i Uppenbarelseboken.[10]Symboliken visar hur kär Kristus håller sin Kyrka. Kristus är gift med sin Kyrka och älskar henne så mycket att han dog för henne.

Kyrkans fäder har även liknat Kyrkan med Noas ark, vilket innebär att i Kyrkan bevaras de troende och skyddas från synden och syndens makt som finns utanför Kyrkan i världen.

Kyrkans ringklocka liknas med basunen i GT som innebar att Guds folk skulle stå redo att tjäna Gud oavsett tjänst. I Kyrkan symboliserar ringklockan fortfarande att Guds folk, kristna, ska stå redo att tjäna Gud, men i en andlig bemärkelse. Alltså, i GT kunde ljudandet i basunen innebära att israeliterna gick ut i krig för att försvara sig, medan Kyrkans ringklocka innebär att kristna är kallade att stå redo i andligt krig och komma till Gudstjänsten för Nattvardsfirandet för att vinna den andliga striden.

Den Syrisk-Ortodoxa Kyrkans byggnad består av tre delar, som tillsammans utgör en helhet.Denna konstruktion återspeglar konstruktionen som utgjorde boningen som Gud beordrade att Mose och israeliterna skulle bygga. Dessa tre delar är: (A) Kyrkorummet, (B) altaret och (C) det allra heligaste. På det allra heligaste finns en trappstege som också består av tre steg och dessa tre steg symboliserar den himmelska Kyrkans tre rangordningar, dvs. änglaväsendenas tre rangordningar. Änglaväsendenas tre rangordningar är följande:

(A) Den lägsta rangen består av: (1) malakhe, (2) rishaymalakhe och (3) rishånwåtå.
(B) Den mellersta rangen består av: (4) shalitåne, (5) haylawåtå och (6) mårawåtå. (C) Den högsta rangen består av: (7) mawtbe, (8) srofe och (9) krobe.

På altaret står offerbordet. På offerbordet finns thablitå[11] som symboliserar korset som Kristus spikades fast på och dog. Det är inte tillåtet för en Präst att genomföra två Gudstjänster på en och samma thablitå (under en och samma dag) för att Kristus dog på korset bara en gång. Men fäderna sa att om Prästen är nödgad att göra två Gudstjänster under en och samma dag då måste han byta ut thablitå och istället använda den Heliga Bibeln.

Prästen använder sig av två dukar under Gudstjänsten: En stor vit duk, mandilo, som täcker hela offerbordet och en mindre duk, shoshefå, som används för att (dels) täcka Nattvarden som Prästen förbereder för sig själv och de troende på offerbordet. Dukarna har flera symboler. Mandilo, alltså den stora vita duken som täcker hela offeraltaret och även tablithå, återspeglar insikten att Gud i sitt innersta väsen är oåtkomlig och dold för människan.När Mose steg upp för berget i Sinai för att möta Gud dolde han sitt ansikte med en duk i och med att ingen människa kan skåda Gudomligheten i dess rena form, och på samma sätt döljer vi offeraltaret med duken för att återspegla denna insikt. Mandilo symboliserar även Kristus svepningsduk i vilken han alltså sveptes när han begravdes. Shoshefå, i likhet med mandilo, påminner oss också om Guds oåtkomlighet och doldhet då den täcker Nattvarden. Shoshefå symboliserar även klippan i GT som sprängdes och genom vilken 12 floder av vatten flödade till Israels folk; och på samma sätt strålar det genom shoshefå ljus som sprids till Guds folk, och detta ljus är Kristus som är täckt under duken. Shoshefå symboliserar dessutom duken som lärjungen Petrus – i vision – såg komma ned från himlen bärande på ”markens fyrfotadjur och kräldjur och himlens fåglar” medan han hörde en röst som sa: ”Petrus, slakta och ät!” Petrus vägrade att äta för att han betraktade en del av djuren som oheligt, och då sa rösten: ”Vad Gud gjorde till rent skall inte du göra till orent.”[12]

På offerbordet ligger ett fat och en kalk som respektive bär på brödet och vinet som Gudstjänsten förvandlar till Kristus kött och blod. Prästen använder även en annan liten bägare som kallas mshamshånithå vilken används för att blanda vatten med vinet (som i sin tur förvandlas, under Gudstjänsten, till Kristus blod). Anledningen till att Kyrkan blandar vatten med vinet är för att när Kristus var korsfäst och soldaten stack upp Kristus sida med sin lans, så kom det blod och vatten från hans sida. Kalken, som innehåller det blandade vinet och vattnet, är en symbol för lidande, dvs. det lidandet som Kristus fick utstå under korsfästelsen och vägen dit. Fatet och kalken täcker Prästen med två små dukar vilka symboliserar stenen som täppte igen graven i vilken Gud Ordet, Kristus, låg begravd.

På offerbordet finns en svamp, vilken Prästen använder för att rengöra fatet och kalken, som symboliserar Guds barmhärtighet. På offerbordet finns även en liten kudde som symboliserar Guds rättvisa och på kudden ligger en sked som symboliserar den lidande Kristus (på vem Guds rättvisa skipades). Skeden symboliserar även tången som serafen, i Jesajas bok, höll i handen – men vad fanns i tången? Jesaja skriver: ”En av seraferna flög fram till mig med ett glödande kol som han hade tagit från altaret med en tång. Med det vidrörde han min mun och sade: När detta vidrör dina läppar blir din skuld borttagen och din synd sonad.”[13] Serafen använde alltså en tång för att bära en glödande kol som han tagit från altaret. Detta kol symboliserar Nattvarden som sonade Jesajas synder när den vidrörde hans läppar. Mor Afrem skriver följande om Kristus kött och blod, om Nattvarden:[14]

”Serafen förmådde inte röra den glödande kolen;
kolen rörde bara Jesajas mun.
[Serafen] höll inte den [och] [Jesaja] konsumerade inte den;
men oss har vår Herre tillåtit båda.”

Till skillnad från Serafen och Jesaja får människan både röra och äta Nattvarden! Om Nattvarden skonade Jesajas synder när den bara rörde hans mun, hur mycket mer skonar den inte oss, och stärker oss, när vi äter den?

På offerbordet finns beth-qorbånå[15]och detta symboliserar Guds tron och även förbundsarken som alltså innehöll förbundstecknet. Det sanna och eviga förbundstecknet är dock Nattvarden som alltid ska finnas i beth-qorbånå.[16]

I Kyrkan finns ljus och dessa ljus måste vara tillverkade från honung och inte från animalisk fett i och med att efter Kristus fullkomliga offer offrar man inga fler djur till Gud. Och redan i den tidiga Kyrkan, i Apostlagärningarna, ser vi att de troende lovsjöng och tillbad Gud tillsammans med Paulus med en fackla i handen. Ljuset symboliserar att kristna är, som Kristus själv säger, världens ljus.

Cymbalerna symboliserar änglar och mer precist de keruber som fanns på förbundsarken.

Gågoltå, på vilken den heliga Bibeln ligger, symboliserar Golgata, dvs. platsen på vilken Guds Ord korsfästes. Bima är predikostolen och från vilken Diakonerna läste Skriften. I Kyrkan finns två godå, som betyder ”kör.” Ignatius den Upplyste såg nämligen i en syn hur änglar prisade Gud i två körer och därför infördes två godå i Kyrkan.

Staven som finns på altaret symboliserar prästämbetets auktoritet att leda folket. Och Prästen, som är förmedlaren mellan Gud och människa, representerar Jesus Kristus när han är på altaret och genomför Gudstjänsten. Diakonerna symboliserar vidare änglarna. Prästens vita klädnad symboliserar renhet. Hamnikhå[17]symboliserar att prästen bär på Kristus lidande och samtidigt rustad med Gudsfruktan. Zenårå, som är bältet runt Prästens midja, symboliserar att han kämpar och står emot kroppens begär. Zende, dvs. Prästens handskar/nedre armskydd, symboliserar Guds kraft i Prästen. Faynå, dvs. den yttre klädnaden som Prästen bär om ryggen, refererar till Arons prästdräkt och Kristi klädnad som man kastade lott om. Firå är huvudbonaden som Prästen bär på och den är broderad på ett speciellt sätt som gör att den utgörs av sju tårtbitar (som symboliserar de sju mysterierna) och en knopp i mitten (som symboliserar att det är prästämbetet som kan uträtta dessa sju mysterier).

Jag tänker avsluta denna del genom att redogöra för rökelsekarets symbolik. Rökelsekaret är nämligen mycket rikare i symbolik än vad man kanske tror vid första ögonkast. Läs följande sammanställning och relatera till bilden på rökelsekaret.

1. Rökelsekarets tre kedjor symboliserar den heliga Treenigheten: att Gud är Fadern, Sonen och den heliga Anden.
2. Handtaget som binder samman de tre enskilda kedjorna symboliserar att de tre enskilda Hypostaserna/Personerna – Fadern, Sonen och den Heliga Anden – delar ett och samma Väsen.
3. Den fjärde kedjan som utgår från rökelsekarets handtag symboliserar Gud Ordets nedstigande och inkarnation genom Jungfru Maria.
4. Bjällrorna symboliserar änglarna som stiger ned i samband med Gudstjänsten, och ämnar fånga folkets uppmärksamhet när Prästen eller Diakonen använder rökelsekaret.
5. Rökelsekarets övre kupol symboliserar himlen.
6. Fatet som bär den glödande kolen symboliserar Jungfru Maria som i sitt sköte bar den glödande Gudomligheten utan att brännas.
7. Kolet och elden i fatet symboliserar Jesus mänsklighet och Gudomlighet. Det glödande kolet symboliserar att Jesus mänsklighet och Gudomlighet förenades till en Natur i och med inkarnationen.
8. Rökelsen symboliserar dels de vise männens gåvor, dels rökelsen som Nikodemus och Josef placerade på Kristus kropp innan de begravde Honom. När rökelsen eldas upp så symboliserar det Kristus lidande och den doftande röken symboliserar lidandets välsignelser.
9. Röken, från rökelsekaret, som stiger uppåt symboliserar helgonens böner.

rökelsekaret

DEL 3: Gudstjänsten process och delar.

Gudstjänsten för Nattvardsfirandet har olika namn:

  1. Samling – Kristus sa: ”Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.”[18]
  2. Deltagande – för vi tar del av Nattvarden och därmed är vi deltagare.
  3. Offer – Gud offrade sig för människan.
  4. Slakt – Kristus är lammet som blev slaktat för vår skull.
  5. De fullkomligas fullkomlighet – nattvardsmysteriet är det mysterium som kompletterar och fullkomnar de andra mysterierna.
  6. Eukaristi – det är ett grekiskt ord som betyder ”tacksägelse” och man tackar följaktligen Gud Fadern som gav Sin enfödde Son för vår räddnings skull.
  7. Helgelse – för att Nattvarden är en helgelse och när vi tar Nattvarden helgas vi.
  8. Mysteriernas mysterium – för att Kristus är Nattvarden.

Under pingsten, då den heliga Anden kom över och fyllde apostlarna, döpte de varandra med vatten, vilketinnebär att de dött och uppstått med Kristus och i samband med detta helgade de den heliga myrran (som alltså är den heliga Andens nedstigande och uppfyllande i den döpte under dopet). Därefter genomförde de den, efter Kristi himmelsfärd, första Gudstjänsten för Nattvardsfirandet. Den som ledde denna första Gudstjänst var lärjungen Jakob, Herrens broder,[19] och han kom sedan att utveckla en Anafora som är den tidigaste Anaforan som finns bevarad och används än idag i vår Kyrka.[20] Under den tiden, alltså i den tidiga Kyrkan då Anaforan inte hade utvecklats ännu, läste apostlarna ur Moseböckerna, Psaltaren och Profeterna och därefter bröt och delade de brödet och vinet som förvandlades till Kristus kropp och blod. Detta ser vi spår av i Apostlagärningarna och notera att redan då skiljde man mellan Nattvardsmåltiden och sällskapsmåltiden.

Anaforan börjar vid fridshälsningen (alt. fridsbönen), men Kyrkans fäder har organiserat Gudstjänst-processen före Anaforan och denna del har flera namn: ”förberedelse-Gudstjänsten” eller ”pre-Anaforan”. Vi kommer inte att gå in i detalj på hela pre-Anaforan, men vi bör nämna att denna betydande del innefattar såväl akter (ex. förberedelser av själva brödet och vinet som Gudstjänsten kommer att förvandla till Kristus kött och blod, samt akten då Prästen och Diakonerna tar på sig kläderna för Gudstjänsten) som böner och hymner (vilka Prästen[21] och Diakonerna genomför). Den delen av pre-Anaforan som de flesta troligen känner igen är då folket i Kyrkan (alt. kören) sjunger hymnen ”bnohråkh håzenan nohrå” (”i ditt ljus ser vi ljus”) och det är nu, alltså när hymnen påbörjas, som förhänget öppnas. Notera att vi i detta skede fortfarande är i den så kallade förberedelse-Gudstjänsten eller pre-Anaforan, men i och med denna hymn börjar även det som kallas för ”de odöptas Gudstjänst” (vi kommer att återkomma till detta snart, dvs. återkomma till varför det finns något som heter ”de odöptas Gudstjänst” och vad denna ordning innebär).Medan Kyrkan sjunger hymnen ”bnohråkh håzenan nohrå” går Prästen (med rökelsekaret i handen) tillsammans med tre Diakoner runt det allra heligaste. Diakonerna går före Prästen. De två första går runt altaret med varsin ljusstake i handen och dessa symboliserar GT:s profeter som längtade efter och förutsåg Kristus verk. Den tredje Diakonen, som går framför men vänd mot Prästen, håller ett litet ljus i handen samt rökelse och han symboliserar Johannes Döparen som kom för att bereda vägen för Kristus, Guds Son. När Prästen och Diakonerna gått runt altaret och hymnen ”bnohråkh håzenan nohrå” är klar då initierar Prästen den första bönen om Jungfru Marias förbön (som folket ska säga) och bönen fortsätter med att åminna att Kristus, Gud Faderns Ord, nu stiger ned från höjderna och inkarneras för vår räddnings skull:

Prästen: ”Genom din mors, hon som födde dig, och alla dina heligas böner:”

Folket: ”Jag vill upphöja dig, min Herre Kungen, den enfödde Sonen och den himmelske Faderns Ord, du som till ditt väsen är odödlig. I din nåd kom du villigt för att ge liv och frälsning åt människosläktet. Du blev kött genom den heliga, härliga och rena jungfru Maria, Guds moder. Utan att förändras blev du människa och korsfästes för oss, Kristus vår Gud. Genom din död har du förtrampat och krossat vår död, och du är ett med den heliga Treenigheten. Du tillbes och äras tillsammans med din Fader och din levande helige Ande. Förbarma dig över oss!”

Därefter kommer Trisagion som upprepas tre gånger och avslutas med att folket säger, ”Kyrie eleison, Kyrie eleison, Kyrie eleison!”, vilket betyder, ”Herre, förbarma dig.” Trisagion lyder följande, Prästen säger: ”Helig är du, Gud”, och folket svarar: ”Helig är du, Allsmäktige. Helig är du, Odödlige. Du som korsfästes för oss, förbarma dig över oss!” Denna bön vänder sig, som vi kan se, till Kristus. Han är helig Gud, allsmäktig, odödlig och dog för vår räddnings skull. Delen av Trisagion som lyder, ”Helig är du, Gud. Helig är du, Allsmäktige. Helig är du, Odödlige,” har sagts i evighet av den himmelska hären för att upphöja Kristus, men Josef av Arimatia och Nikodemus sa, ”Du som korsfästes för oss, förbarma dig över oss!”, när de begravde Kristus.

Därefter kommer Bibelläsningen: då läser man ur GT,[22] Apostlagärningarna och Paulus brev. Under Bibelläsningen ska folket stå upp – hur kan man sitta när Guds ord läses? När Diakonen läst färdigt ur Paulus brev, vänder sig Prästen mot folket medan Diakonen använder rökelsekaret framför Evangeliet som Prästen strax ska läsa ur. Användningen av rökelsekaret före läsning ur Evangeliet – och framför Evangeliet – är en symbol för åskandet och dundrandet som uppstod i GT då Gud talade. Alltså, på samma sätt som det åskade och dundrade i GT när Gud talade så åskar och dundrar det (genom användandet av rökelsekaret) när Guds Ord, Evangeliet, ska läsas.

I äldre tider brukade Prästen predika direkt efter Bibelläsningen, vilket tyvärr inte görs idag pga. diverse anledningar som vi inte kommer att gå in på här. När Prästen predikat färdigt, välsignar han folket och ber de odöpta (samt de som lever i bot) att gå ut från Kyrkan under den fortsatta Gudstjänsten (inte heller detta praktiseras idag). Varför ber Prästen om en sådan sak? Jo, grundtanken med denna ordning är att hittills i Gudstjänsten har de odöpta varit välkomna för att Anaforan har ännu inte börjat, men när Anaforan börjar (vilket är snart), och då de odöptas Gudstjänst avslutas, då får endast de som är döpta närvara och ta del av Gudstjänsten. Varför? Jo, för att Anaforan handlar om att förbereda, duka upp och ta del av Nattvarden, dvs. Kristus kött och blod, men detta är något som endast de döpta får vara delaktiga i. Nattvardsmysteriet dukas upp endast för dem som är en lem i Kristus kropp, dvs. de som är döpta kristna och i gemenskap med Kristus genom hans Kyrka. Prästen ber därför Diakoner (från rangen afodiakhne) att se till att alla odöpta gått ut från Gudstjänsten och sedan ställer de sig vid Kyrkoporten och vaktar den så att ingen utifrån tar sig in igen. När detta är gjort så säger Diakonen, ”Stomen qalås!”, som betyder, ”Låt oss stå väl!”, alltså detta betyder att vi, kristna, som är i Gudstjänsten och ska skåda när Nattvarden dukas upp och ges åt oss, ska stå väl och värdigt inför vad som väntar oss; på detta svarar därför folket, ”Kyrie eleison!”

Därefter ber Prästen en inledningsbön samt en hosåyå (som är en bön om syndernas förlåtelse som består av tre delar). Därefter helgar Prästen rökelsekaret medan följande ordning genomförs:

”Prästen: Av Gud kan vi få våra skulder efterskänkta och våra synder förlåtna, i båda världar, i evigheters evighet.

Folket: Amen.

Prästen: Jag, en svag och syndig Guds tjänare, svarar och säger: Helig är den helige Fadern.

Folket: Amen.

Prästen: Helig är den helige Sonen.

Folket: Amen.

Prästen: Helig är den helige Anden, som helgar sin syndige tjänares rökelsekar och skonar och benådar våra själar och våra fäders, bröders och gamlas själar, våra avlidna och alla de troende som gått bort, den heliga Kyrkans barn, i båda världar, i evighet.”

Sedan använder Prästen rökelsekaret över altaret, Diakonerna samt de döpta kristna som befinner sig i Kyrkorummet. Därefter överlämnar Prästen rökelsekaret till en Diakon som, med rökelsekaret i handen, går runt i Kyrkan bland folket för att försäkra sig att alla närvarande är döpta kristna som säger trosbekännelsen. Alltså, nu säger folket i Kyrkorummet trosbekännelsen. Under tiden så tvättar Prästen sina händer, kysser vördnadsfullt den heliga Bibeln, ber församlingen om förlåtelse för de synder och orätt han gjort mot dem, knäböjer inför offerbordet och åminner de som avlidit i tron och sedan kliver han upp på det allra heligaste för att förbereda Nattvarden. Nu, när Prästen står på det allra heligaste är han medlaren mellan Gud och människan och representerar samtidigt Kristus själv! Trosbekännelsen har vid det här laget sagts och Diakonen är tillbaka med rökelsekaret på altaret och ställer sig vid Prästen (dock utan att kliva upp på det allraheligaste). När Diakonen håller rökelsekaret med båda sina händer betyder det att han har säkerställt att alla närvarande är döpta kristna och i sina händer håller han de troendes bekännelse, vilket Prästen observerar. Då ber Prästen fridshälsningen (dvs. fridsbönen) medan han håller sin ena hand på altaret. Nu har Anaforan börjat! Fridsbönen lyder:

”Herre, skänk oss nu i denna stund kärlek, harmoni och stillhet, så att vi kan lova och tacka dig och din enfödde Son och din helige Ande, nu, alltid och evigt.”[23]

Folket svarar, ”Amen, barekhmår”, och Prästen säger, ”Frid vare med er alla”, och folket svarar, ”Och med din ande.” Prästen vänder sig nu till Diakonen som står vid honom med rökelsekaret i sina båda händer. Prästen, som hållit sin hand på offerbordet medan han bett fridsbönen, kysser vördnadsfullt rökelsekaret som Diakonen håller om med sina båda händer. Diakonen förflyttar sig, med rökelsekaret i sina båda händer, till en annan Diakon som vördnadsfullt kysser rökelsekaret tre gånger och tar friden från rökelsekaret som Prästen, genom offerbordet, tagit emot från himlen (och detta är en mycket viktig del – alltså att Prästen tar emot friden från himlen – som jag återkommer till snart). Diakonen, som tagit emot friden, överlämnar den till övriga Diakoner samt till folket som delar den bland sig så att hela det församlade folket får friden från himlen och stiftar frid mellan varandra. Under tiden säger en Diakon följande, ” Låt oss hälsa varandra med frid, var och en sin nästa, med en helig och helgad kyss i vår Herre och Guds kärlek.” Efter folket taget emot friden, säger Diakonen: ” När denna Guds heliga frid nu har blivit given, låt oss åter böja våra huvuden inför den barmhärtige Herren.” Medan folket böjer sina huvuden ber Prästen följande:

”Välsigna oss alla med dina oåterkalleliga välsignelser, och gör oss värdiga att utföra din och din enfödde Sons och din helige Andes vilja, nu, alltid och evigt.”

Folket svarar genom att säga, ”Amen”, och Prästen ber följande tredje bön:

”Herre, driv bort alla orena tankar från oss genom detta offer som vi bär fram till dig. Och upplys därigenom våra själar och helga våra kroppar, så att vi kan lova och tacka dig och din enfödde Son och din helige Ande, nu, alltid och evigt.”

Låt oss nu ta ett djupt andetag, vända tillbaka och reflektera på det djupa liturgiska skeendet, och symboliken i skeendet, som råder i och med fridsbönen och de övriga två bönerna som Prästen ber. Minns att jag, i del 2, poängterade att det på det allra heligaste finns en trappstege som består av tre steg och att dessa tre steg symboliserar den himmelska Kyrkans tre rangordningar, dvs. änglaväsendenas tre rangordningar. Änglaväsendenas tre rangordningar var följande:

(A) Den lägsta rangen består av: (1) malakhe, (2) rishaymalakhe och (3) rishånwåtå.
(B) Den mellersta rangen består av: (4) shalitåne, (5) haylawåtå och (6) mårawåtå. (C) Den högsta rangen består av: (7) mawtbe, (8) srofe och (9) krobe.

Vad händer egentligen bland änglaväsendena när Prästen ber den första bönen i denna senare studerade ordning av Anaforan, dvs. när Prästen ber fridsbönen? Jo, det som händer är att den lägsta rangen bland de himmelska änglaväsendena ber den mellersta rangen attbe för oss som är i den jordiska Kyrkan och i samband med detta uppnås en harmoni och fred mellan den jordiska och himmelska Kyrkan, och änglarna från den lägsta rangen stiger ned till oss på jorden. När Prästen ber den andra bönen, dvs. följande bön,

”Välsigna oss alla med dina oåterkalleliga välsignelser, och gör oss värdiga att utföra din och din enfödde Sons och din helige Andes vilja, nu, alltid och evigt.”

då ber den mellersta rangen av de himmelska änglaväsendena av den högsta rangen att be för oss så att Gud välsignar och gör oss värdiga ett kristet liv. Slutligen när Prästen ber den tredje bönen, nämligen följande,

”Herre, driv bort alla orena tankar från oss genom detta offer som vi bär fram till dig. Och upplys därigenom våra själar och helga våra kroppar, så att vi kan lova och tacka dig och din enfödde Son och din helige Ande, nu, alltid och evigt.”

då ber den högsta rangen av de himmelska änglaväsendena direkt till Gud att han ska öppna upp himlens port så att vi kan förenas med Gud! Och i samma ögonblick lyfter Prästen bort shoshefå (den stora duken) från offerbordet och Nattvarden, som kommer förvandlas till Guds kropp och blod, dvs. himlens själv, har öppnats upp för oss! Därför säger Diakonen följande uppmanande bön omedelbart därpå:

”Låt oss stå väl, låt oss stå med fruktan, låt oss stå i ödmjukhet, renhet och helighet. Och mina bröder, låt oss alla stå i kärlek och sann tro. Låt oss med insikt och gudsfruktan skåda denna förunderliga och heliga nattvard, som dukas upp för oss genom denne ärade präst. I frid och stillhet bär han fram detta levande offer å våra vägnar inför Gud Fadern, allas Herre.”

Och folket svarar: ” Nåd, frid och lovets offer!”

Därefter korsar sig Prästen, vänd mot det allra heligaste, och sedan korsar han sig igen vänd mot sin vänstra sida, vilket symboliserar att Kristus tog sig an dem som var i mörkret; sedan korsar han sig en tredje gång vänd mot sin högra sida, vilket symboliserar att Kristus förde dem som han tog sig an (som var i mörkret) till ljuset. Därefter vänder Prästen sig mot folket och stiger ned med ena foten från det allra heligaste, vilket symboliserar att Kristus bar sitt kors gående ut från Jerusalem och mot Golgata, och gör tre korstecken över folket, sägande: ”Gud Faderns kärlek, den enfödde Sonens nåd och den helige Andes gemenskap och närhet vare med er, mina bröder, i evighet.”

Därefter ber Prästen en bön som handlar om att folket ska höja upp jaget, dvs. att ha sin fulla fokus på en enda sak: Kristus som sitter på Maktens tron, för att nu är himlens port öppen och Gud kommer ned till oss. Och därpå sjunger kören och folket följande hymn:

”Helig, helig, helig, allsmäktige Herre! Himmel och jord är fulla av hans härlighet. Hosianna i höjden! Välsignad är han som har kommit och ska komma i Herrens namn. Hosianna i höjden!”

Denna hymn påminner oss om att Gud, vars härlighet fyllde himmel och jord, sittande på den himmelska Maktens tron, prisad och betjänad av seraferna, kom ned till jorden, inkarnerad, för att ge oss liv genom sin Nattvard, sin kropp och sitt blod. Därefter följer följaktligen den sista måltiden. Gud förde sina lärjungar till ett litet rum, tvättade deras fötter och gav dem det nya förbundet: Nattvarden. Prästen tar därför brödet i sin hand, ser upp mot himlen, vars port är öppna, tackar, välsignar och helgar, precis som Kristus gjorde (för att Prästen representerar Kristus nu):

”När han var beredd för sitt frälsande lidande tog han bröd, välsignade, helgade och bröt det. Och han kallade det sin heliga kropp, till evigt liv för dem som tar emot det.”

Medan Prästen säger detta tar han brödet och delar det halvvägs uppifrån, dvs. Prästen delar inte brödet helt och hållet, utan låter brödet vara delat överst men ändå förenat i sin nedre del. Detta gör Prästen för att reflektera den Syrisk-Ortodoxa Kyrkans kristologi, dvs. att efter inkarnationen finns endast en natur i Kristus. Kristus är alltså Gud, det inkarnerade Ordet, som förvisso är av två naturer, men som efter inkarnationen är och förblir en förenad och odelad natur.[24] Folket svarar med att säga, ”Amen”, och Prästen fortsätter:

”Också bägaren, blandad med vin och vatten, välsignade och helgade han. Och han fullkomnade den som sitt dyrbara blod, till evigt liv för dem som tar emot det.”

Folket svarar med att säga, ”Amen”, och Prästen säger: ”Och när han anförtrodde sina heliga lärjungar dessa, befallde han dem: Gör detta till minne av mig tills jag kommer.” Dessa ord som Prästen sagt kallas för mysterieorden och får aldrig sägas på något språk annat än syriska för att Kristus själv sa de orden på det språket.

Därefter säger Prästen en bön, riktad till Kristus (vilket är ganska ovanligt då i princip hela Anaforan är riktad till Gud Fadern):

”Herre, din Kyrka tänker på ditt utgivande till vår frälsning och din fruktansvärda återkomst, då alla ska belönas efter sina gärningar. Därför vädjar din Kyrka och din botfärdiga hjord till dig, genom dig och med dig till din Fader.”

Därefter kommer vi till delen i Anaforan som kallas för den heliga Andens nedstigande. Det är under denna del i Anaforan som brödet och vinet förvandlas till Kristus kropp och blod. Här följer hela delen:

”Diakonen: Hur hög är denna stund, hur fruktansvärd denna tid, mina älskade, då den helige Ande breder ut sina vingar och kommer ner från himlens yttersta höjder, för att ruva och vila på denna nattvard och helga den. Stå i stillhet och vördnad, och be:

Folket: Frid och harmoni vare med oss.

Prästen: Svara mig, Herre, svara mig, Herre, svara mig, Herre. Du Gode, skänk mig nåd och barmhärtighet.

Folket: Kyrie eleison, Kyrie eleison, Kyrie eleison!

Prästen: Och må han fullkomna detta bröd till Kristi, vår Guds, kropp.

Folket: Amen.

Prästen: Och må han förvandla blandningen i denna bägare till Kristi, vår Guds, blod.

Folket: Amen.”

Prästen ber därefter en avslutningsbön som lyder: ”Så att de för alla som får del av dem blir till syndernas förlåtelse. Må de ärva evigt liv genom dem, så att de kan lova och tacka dig och din enfödde Son och din helige Ande, nu, alltid och evigt.” Och folket svarar med att säga: ”Amen.” Folket sitter sedan ned, medan diptykerna sägs.

Den första diptyken sägs för våra Kyrkoledare. Den andra sägs för våra kristna bröder och systrar som sörjer och lider. Den tredje sägs för de ortodoxa regenterna på jorden. Den fjärde sägs i åminnelse av Jungfru Maria, Johannes Döparen, den första ortodoxe martyren Stefanos som var Ärkediakon samt i åminnelse av apostlarna Petrus och Paulus. Den femte diptyken åminner Kyrkans fäder och teologer som stred för Kyrkan och man nämner särskilt fäderna och teologerna som verkade under perioden då de tre ekumeniska koncilierna ägde rum (Nicea, Konstantinopel och Efesos). Den sjätte och sista diptyken åminner våra döda avlidna troende.

Sedan ber Prästen om syndernas förlåtelse och folket står upp medan Prästen fortsätteratt be välsignelsens bön. Denna välsignelsens bön påminner folket om att vi inte kan skåda Gud i hans innersta oåtkomliga väsen; därför stängs förhänget igen. Medan förhänget är stängt bryter Prästen Kristus kropp och blandar den med Kristus blod och dukar upp den för oss. Under tiden ber församlingen hymner alternativt genomförs litanian (vilket är böner som sägs av Diakonen i samverkan med folket) och Prästen ber en bön (tystlåtet) som innefattar Kristus lidande, död, begravning, uppståndelse och hur allt detta gjorde för vår räddnings skull.

Därefter öppnas förhänget och Prästen ber följande bön: ”Gud, du som tar emot åkallan och besvarar böner, till dig och inför dig ber vi Herrens bön, som din helige och enfödde Son har lärt oss. Vi ber: Vår Fader, som är i himlen…” Folket fortsätter med att be aboun dbashmayå. Sedan ber Prästen en bön och Diakonen uppmanar folket att böja våra huvuden inför vår barmhärtige Gud innan vi tar Nattvarden som dukats upp till oss, och Prästen ber följande medan våra huvuden är sänkta:

”Herre, lyft din högra hand och låt dina välsignelser regna över ditt folk, fåren i din hjord som nu ska ta emot din enfödde Sons kropp och blod. Helga våra själar och kroppar, så att vi kan lova och tacka dig och enfödde Son och din helige Ande, nu, alltid och evigt.”

Därefter ber Prästen att den heliga Treenighetens rika välsignelser och nåd ska komma över folket. Sedan tar Prästen Nattvardsmysteriet och upphöjer det, sägande (bland annat): ”Det som är heligt bör ges endast åt dem som är rena och heliga.” Därefter predikar Prästen för sitt församlade folk. Efter predikan sägs en allmän bekännelsebön före Nattvarden (men i den tidig Kyrka hade man bikt individuellt dagen före Gudstjänsten). Sedan går Prästen tillbaka till det allra heligaste och förhänget stängs, varpå Prästen äter av Nattvarden och han är alltså den första som gör det för att Kristus var den första att äta under den sista måltiden med lärjungarna. Sedan öppnas förhänget och Prästen kommer ned från det allra heligaste bärande på Nattvarden med korsade händer (vilket symboliserar att Kristus steg ned från himlen för att korsfästas och dö för vår skull) och delar ut Nattvarden till folket. Efter Nattvarden höjer Prästen sina händer, med vilka han bär mysterierna, sägande:

”Lovad vare du, lovad vare du, vår Herre, Gud och Frälsare Jesus Kristus, evigt lovad vare du. Låt din heliga kropp, som vi ätit, och ditt frälsande blod, som vi druckit, inte bringa oss dom eller straff, utan frälsning och evigt liv.”

Sedan återvänder Prästen till det allra heligaste, vilket symboliserar Kristus uppståndelse och himmelsfärd. Sedan skänker man tacksägelseböner till Sonen och därefter kommer utsändandet:

”Gå i frid, våra bröder och älskade. Vi överlämnar er i den heliga Treenighetens nåd och barmhärtighet, med mat för resan och de välsignelser som ni tagit emot från Herrens försoningsaltare. De som är långt borta och de som är nära, levande och avlidna, har alla blivit friköpta genom Herrens segerkors och tecknade med det heliga dopets sigill. Må den heliga Treenigheten förlåta era och era avlidnas synder. Och må jag, svage och syndige tjänare, bli hjälpt och skonad genom era böner. Gå i frid, med glädje och fröjd, och be för mig.”

Anaforan är härmed avslutad.

Innan jag avslutar artikeln vill jag nämna några saker. Brödet som brukar finnas placerad i två större korgar vid Kyrkorummets ingång, alltså längst bak i Kyrkorummet, är inte Nattvarden, utan endast välsignat bröd. Detta bröd är alltså inte ett alternativ till Nattvarden.

Antalet korstecken som Prästen utför under Gudstjänsten är 36 stycken till antalet. Han utför 18 korstecken på Nattvarden (6 stycken vid mysterieorden, 6 stycken vid den heliga Andens nedstigande och 6 stycken vid delandet av brödet). Prästen gör vidare 9 stycken korstecken på sig själv och 9 stycken på det församlade folket. Och slutligen gör Prästen 3 stycken korstecken vid utsändandet. Kyrkans fäder har lärt att Diakonerna aldrig får korsa sig för att de symboliserar änglar och Kristus korsfästes inte för änglarnas skull, utan endast för människan. Diakonerna, och även folket, får inte heller be någon fribön under Gudstjänsten för att all fokus ska vara på Gudstjänsten för Nattvardsfirandet.

Som ni säkert förstått handlar Gudstjänsten om att förbereda, frambringa och ta del av Nattvarden. I Gudstjänsten möter vi Gud, äter han kött och blod, får andlig kraft och helig välsignelse. Vi lär oss hur vi ska leva det kristna livet och förenas med Gud. Nattvarden skänker oss syndernas förlåtelse, evigt liv, rening, helgar våra tankar och hjärta och ger oss andlig styrka så att vi står ut under alla prövningar. Nattvarden helgar och befäster oss i Kristus, så att vi förblir i honom och han i oss.

 

[1]Den här artikeln är en svensk översättning av Abouna Bassil Zakarias föreläsningsmaterial om Gudstjänsten som han höll i S:t Johannes Syrisk-Ortodoxa Kyrka i Märsta, den 18:e oktober 2013. Ett klargörande: den här artikeln är på inget sätt en komplett och fullkomlig studie av Gudstjänsten för Nattvardsfirandet. Det finns mycket mer att skriva om detta ämne. Kyrkan och Gudstjänsten har många fler symboler än de vi kommer att nämna, och mycket mer kan sägas om Gudstjänstordningen för Nattvardsfirandet. Syftet med artikeln är dock att introducera ämnet och förhoppningen är att introduktionen ska ge läsaren lite bättre insyn i Kyrkan och Gudstjänsten samt stimulera läsaren att fortsätta ta del av Gudstjänsten och fortsätta studera för ökad förståelse av, och delaktighet i, Gudstjänsten och Kyrkan.

[2]Se Andra Moseboken från och med kapitel 25, och läs vidare om hur Guds boning skulle upprättas samt om prästämbetet och prästklädnaden. Jmf. också Andra Moseboken, kapitel 35 till och med 40.

[3]2 Mos 25:8-9.

[4]2 Mos 25:21-22.

[5]1:23 som är uppfyllandet av profetian i Jesajas bok 7:14.

[6]Se Apostlagärningarna 9:1-9.

[7]Apg 9:6-7

[8]Joh 6:53-58.

[9]Se 2 Kor 11:2; Ef 5:23-32.

[10]Upp 19:7, 21:2, 21:9 och 22:17.

[11]Thablitåär, till sin fysiska form, en rektangulär träplatta som finns inhuggen i offerbordet.

[12]Se Apg 10:9-16. Petrus förstod inte vad denna syn innebar, men senare skulle han förstå då han blev kallad, av den heliga Anden, att predika för icke-judar, och Petrus säger därefter: ”Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor utan tar emot var och en som fruktar honom och som gör vad som är rättfärdigt, vilket folk han än tillhör.” (Apg 10:34-35) Alltså, judarna hade lärt sig att de som inte var judar var oheliga och inte utvalda av Gud till räddning. Men Kristus kom till världen för att rädda och ge sin kropp som föda till både judar och icke-judar. Nattvarden, och räddningen, är till för alla människor och det var denna sanning som Gud ville förmedla till Petrus genom visionen om duken som kom ned från himlen bestående alla möjliga djur, både sådana som judarna klassade som rent/heligt och orent/oheligt. Duken som alltså kom ned från himlen, bärande på alla möjliga djur, symboliserar duken som används för att förbereda Nattvarden och denna Nattvard är till för att bära och omfamna alla människor som vill ta del av Nattvarden: såväl judar som icke-judar.

[13]Jes 6:6-7.

[14]Från hymnerna om tron 10:10.

[15]Beth-qorbånåbetyder ordagrant ”hus-nattvard”, dvs. det är ett litet hus eller skrin som finns på offeraltaret och i vilken Prästen placerar Nattvarden.

[16]Förutom under perioden mellan skärtorsdagen och ljusets lördag.

[17]Hamnikhåbetyder ordagrant ”halsband.” På svenska kallas den för ”epitrakil.”

[18]Matt 18:20.

[19]Observera att ”Herrens broder” inte innebär att Jakob var Kristus biologisk broder. Jungfru Maria förblev jungfru!

[20]S:t Jakobs Anafora kan användas av Prästen när han önskar, men det är obligatoriskt för honom att använda den under följande tillfällen: vid alla Kyrkans högtider, när en diakon eller en präst vigs, när en biskop eller en patriark vigs, när Nattvarden firas för första gången av en nyligen vigd präst, samt när Nattvarden firas för första gången i en Kyrka. Den Anaforan som annars vanligen används idag är S:t Dionysios Bar Salibis (+1171) som var ärkebiskop av Diarbakir/Amed. Det är den jag citerar ifrån i denna artikel och den återfinns online här: http://troochteologi.files.wordpress.com/2008/03/den-gudomliga-liturgin.pdf.

[21]Prästen säger exempelvis följande i sin förberedelse-Gudstjänst: ”Ta av mig Herre de smutsiga kläder, som Satan klädde mig och klä mig rena kläder som lämpar sig för tjänsten jag ska uträtta.”

[22]Idag så har man tyvärr slutat läsa ur GT, men det gjorde man tidigare i Kyrkan.

[23]Den Syrisk-Ortodoxa Kyrkan har ett mycket rikt liturgiskt liv. Dessa ser vi, inte minst, när vi betänker Gudstjänsten för Nattvardsfirandet. Kyrkan har omkring 80 olika Anaforan (som vi funnit hittills). Den äldsta är St Jakobs, Herrens broder, Anafora.

[24] Gud det inkarnerade Ordets natur är en hypostatisk förening mellan den gudomliga naturen och den mänskliga naturen, dock en hypostatisk förening som inte innebär sammanblandning, förväxling eller förändring. Man skulle alltså kunna uttrycka denna kristologi genom att säga att Kristus är en natur av två naturer.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedintumblrmailby feather
Categories: Liturgi och Bön